Mitt tidigare inlägg var inte skrivet som ett rop på hjälp, för att få uppmärksamhet eller för att få komplimanger. Jag skrev av mej, som ett sätt att få klarhet i mitt mående för att kunna se över problemen och hitta lösningar. Jag fick stor respons, föräldrar som skrev till mej att de mår på samma sätt. Föräldrar som går i terapi och äter antidepressiva, föräldrar som inte vill åka hem från jobbet för de vet inte hur de skall klara av en kväll med sitt barn, föräldrar som ständigt har en klump i magen. Vi är många och vi måste uppmärksamma problemet, se varandra och stötta varandra. Jag är innerligt tacksam för alla som hörde av sej. Det är härligt att det finns så många fina människor!

 

Jag är ingen dålig förälder, jag känner mej som en dålig förälder. Det är två vitt olika saker. Jag är ingen dålig människa, jag känner mej som en dålig människa. Återigen två vitt olika saker. Jag är otroligt besviken och ledsen på att min text fick någon eller några att vända det emot mej och göra min dag till ett riktigt helvete i form av samtal med rådgivning, barnskydd och socialen. Det är alltså inte okej att vara en trött mamma? En mamma som behöver paus? Betyder det här att jag skall anmäla alla de fina mammorna som stöttade mej? För de mår likadant.

 

Mitt barn är friskt, han växer upp i ett rent och städat hem, serveras mat 5 gånger om dagen, har ett stort nätverk av familj, släkt och vänner. Det gör mej förbannad att jag ens ska behöva förklara mej. För att jag behöver 6 timmar från min son, timmar han är med sin pappa och sina farföräldrar gör att det tydligen behövs läggas in enorma resurser över mitt mående. Get a grip.

 

Jag har varit manodepressiv i 15 år, närmare 20. Jag har gått genom helvetet om och om igen. Jag vet mer om depressioner än många andra. Jag vet hur tungt det är, hur det känns som att det inte finns ett slut. Men jag har kommit genom varenda jävla en, den ena djupare än den andra. Vilket jag även kommer att göra nu, det är jag inte ens orolig över. När jag skrev mitt inlägg kände jag mej lättad. Jag hade lagt ord på känslorna, fick energi att läsa och fundera över lösningar, allt kändes redan mycket bättre. Jag vet hur jag skall hantera mitt mående, jag har familj, en terapeut sen 7 år tillbaka, en medicinering, människor jag ber om hjälp av och är ärlig mot. Och sen får jag den här jävla sparken i magen. En cirkus där ingen tagit reda på fakta om mej, min familj, min sjukdom, utan bara klampar in i mitt liv. Kränkande är bara förnamnet..

 

Jag är beredd på att min son ibland kommer att fråga sin pappa, varför mamma ligger i sängen och gråter. Det är något vi pratade mycket om före vi bestämde oss för att skaffa barn. Jag är född med en sjukdom som gör mej känsligare, jag har mer anlag än andra för att bli deprimerad. Det gör mej inte till en sämre mamma. Just nu mår jag inte bra, men det ger ingen rätt att analysera och förvränga mina ord och min situation. Det här är något vi som familj hanterar och det gör verkligen inte situationen bättre att jag hädanefter skall ha ögon på mej varje gång jag gör något. 

 

Fördelen i det hela är att ni gjort mej fruktansvärt förbannad och det är min styrka till ett bättre mående.