Är det inte konstigt så mycket motivation och vilja man har till saker man för tillfället inte kan utföra? Har man inga pengar, så hittar man sååå mycket grejjer man behöver. Har man inte mat i kylskåpet, så kommer man på sååå många maträtter man är sugen på. Är man på jobb kommer man på sååå mycket saker man vill göra hemma. Vi människor är konstig funtade ibland..

 

Själv har jag träningslust till max nu, just för att jag knappt orkar gå fram och tillbaka till postlådan. Jag jagar febrilt efter videor på instagram och facebook, surfar på träningskläder, letar nya övningar som skall vara bra för det ena och det andra. Och när jag sen är frisk, kommer jag då att ha motivation för allt? Absolut inte. Men jag försöker verkligen se det här som en paus, låta kroppen få sin vila nu och peppa mej inför kommande träning! Jag hade plan på att springa halvmaran på Brändö i maj. Inte med tidspress utan helt enkelt springa så mycket jag orkar och gå däremellan. Bara komma i mål på den tillåtna tiden.

 

 

Jag hade lagt upp ett träningsschema och ett löpschema och innan februari var slut skulle jag ha sprungit minst 12 km i sträck. Jag har sprungit 7. Meter. 7 meter i sträck. Inte helt enligt plan alltså. Det har stressat mej och gjort mej sur men nu har jag tvingats släppa det. Mitt nya mål är att jag inom det här året kommer att springa 21 km. Nånstans.

 

Under mina sjukveckor har jag fuskat så stört mycket med kosten. Jag vet att det är då man skall äta ordentligt och nyttigt men genast jag blir sjuk går jag in i en offerposition och äter godis. Korkat men sant. Jag tycker inte att det senaste halvåret gett resultat och tycker att jag kan äta godis, spelar roll. Men för någon dag sedan hittade jag en lapp med mina mått i september, när jag just hade börjat äta ordentligt och träna 5-6 pass i veckan, både lättare och tyngre. Och vad fan visar det sej? Jo att jag minskat 10 cm, över både höfter och mage! Vågen står på 2 kilo mindre än när jag blev gravid, 7 kilo mindre än i september och mina baggyjeans är baggy igen. Jag har verkligen inte märkt av förändringen, men den ger mej så mycket motivation!

 

När jag tänker tillbaka på hösten och vintern före influensaattacken så inser jag att det var ju inte ens jobbigt. Alltså jo, träningspassen var ju jävligt jobbiga när jag var mitt i dem och godissuget i veckorna var hemskt. Men processen i sej var absolut inte jobbig, den var faktiskt rolig och jag mådde så fantastiskt BRA! Nu har jag inga kilon jag vill gå ner längre, men jag vill bli starkare, orka mera, orka tyngre, orka längre. Och jag vill hitta tillbaka till det där som ju faktiskt var så roligt! Kroppen och psyket är två så fantastiska ting och när de samarbetar så kan det ske så häftiga saker! Så nu peppar jag mej själv för att jag skall vara peppad att börja om när influensan är borta! Tänk, en lång, snabb, svettig promenad i vårsolen. Jag längtar!