Att bli mamma har aldrig varit en självklathet för mej, inte heller har det varit ett mål i mitt liv eller något jag strävat efter. Jag har väl alltid tänkt att jo, nog ska jag väl gifta mej och ha barn men det skulle inte heller varit någon katastrof ifall det inte blev så. Efter två år med mitt ex som hotade mej ständigt att en graviditet skulle innebära döden, både för mej och mitt barn (notera, mitt barn, inte vårt) så var min hjärna totalt avstängd på barnfronten. Allt med barn accossierade jag med något hemskt och dåligt och en lång tid så avskydde jag barn, hatade att läsa om folk och deras jävla ungar, förstod inte varför någon ville förstöra sitt liv genom att skaffa barn. Fruktansvärd inställning tycker jag idag.

 

När jag träffade C sade han ganska tidigt att han tyckte om barn och ville ha barn själv i framtiden. I panik messade jag min kompis, fan han vill ha barn, vad gör jag nu? Jag kunde inte se hur vi någonsin skulle kunna vara ihop med så skilda åsikter. Men småningom vaknade min avstängda del i hjärnan, jag insåg att jag inte alltid hade varit anti-barn och jag kunde se hur jag hade blivit påverkad och hotad till mina känslor om barn. När vi bestämde oss att få barn gick det väldigt fort, jag hade verkligen inte trott att min kropp ens var kapabel till det.

 

Något som jag inte var beredd på var ju för det första den här otroliga kärleken till Frank, det går inte att förklara. Jag vet hur irriterande det kan vara att höra och läsa om folks ungar hela tiden, alla dessa saker vi föräldrar är så stolta över. Att de sovit en hel natt, att de kan stå, att de äter en bit mandarin själv.. För icke-föräldrar känns det som så löjliga saker, men som föräldrer är det så ofattbart stort, alla dessa små saker.

 

Något jag absolut inte visste som förälder är hur otroligt mycket man kan tycka om andras barn! Jag har aldrig varit den här som gullat med bebisar, jag har inte haft många vänner med barn och jag har alltid varit på ett annat plan än de vänner som varit föräldrar. Jag ville ju festa och dansa, inte titta på ett barn som kladdade med gröt. Min kärlek till barn började med Erik, min brorsson. Han tog verkligen hela mitt fastershjärta första gången jag fick se honom och jag önskar att vi kunde få umgås mer, det är inte roligt att missa så mycket i hans utveckling.

 

I och med Frank har jag lärt känna andra föräldrar och barn, de flesta ganska ytligt tyvärr, något jag verkligen borde bli bättre på. Och så många av dessa barn som är så härliga! Barn har verkligen sina alldeles egna personligheter! Förut tyckte jag att en ettåring är väl samma sak som en annan ettåring, men jag kunde inte ha mer fel! Jag älskar att umgås med mina mamma-vänner och deras barn, få se hur lika och olika de är mot Frank och hur de integrerar med varandra. Så kul det blir när Frank och hans vänner blir äldre så de kan busa och leka och jag med dem! 

 

En natt när jag inte kunde sova och låg vaken till halv 3 så kom jag på mej själv att sakna någon, nämligen Frank bästis Ebba! Hon är en sån förjävla underbar unge och jag blir så glad av henne (och hennes mamma såklart) och jag kände att nu behöver jag få en Ebba-kram! Det trodde jag då aldrig, att jag skulle inte bara bli mamma utan att jag skulle bli en som gillar barn! Så häftigt!