Så slutade min hästdag i lördags med en rejäl avflygning och jag är inne på dag 4 som tillfälligt handikappad. Jag hade ändå tur, höften, revbenen och axeln klarade se men muskelfästena på höger sida av ryggen är söndertrasade. Emellanåt så hugger det till, som en stor jävla elstöt i ryggen och det svartnar för ögonen. Jag kan gå någotsånär, långsamt, jag kan göra knäböj och anvämda händerna men genast jag böjer ryggen åt något håll så kommer den där fruktansvärda stöten.

 

Usch jag känner mej ensam och olycklig. Jag har ju fortfarande ansvaret för Frank hela dagarna och de är tufft. Extremt tufft. Oftast leker han nöjt själv men han skall ändå lyftas och bäras, kläs på och kläs av, han vaknar i vagnen och skall gungas så han somnar om. Jag kan inte själv gå vila, vilket är den bekvämaste ställningen för det tar mej oskojat minst 10 minuter att komma ur sängen ifall han vaknar där ute. Jag känner mej utelämnad och börjar vara trött och grinig.

 

Tyvärr är det här bara ett gnällinlägg för jag har ingen konstruktiv lösning, jag kan ju inte kasta in honom på ett dagis han aldrig varit på precis. Men det knäppa är ju att i det här fallet skulle det ha varit bättre ifall jag hade jobbat. Då hade han vart på dagis och jag hade varit sjukskriven och kunnat vila på dagarna, men som hemmamamma är man verkligen helt en ensam ö som bara förväntas fixa allt och stå ut. Det är inte många saker jag kan säga att jag saknar från tiden när jag inte hade barn, men att få vara sjuk när man är sjuk. Det saknar jag.