Jag ser mej som en rätt positiv människa. Jag är mestadels realist men med inslag av optimism. Absolut inte den mest sprudlande och skuttiga människan men ändå, jag anser att en positiv inställning är en stor del av hur livet blir. Dock har jag fruktansvärt svårt för bakslag. Jag vet inte om det är pga min bipolaritet eller bara annars. Förändringar gör mej hispig, jag stressar upp mej och blir lätt olycklig. Nu har den här ryggen tyvärr tagit mej jättelångt ner. Jag har tagit på mej en offerroll, vilket jag avskyr.

 

Jag mår inte alls bättre, försöker idag vara utan värkmedicin eftersom jag skall försöka åka till stan idag och jag är inte helt klar i huvvet när jag tagit dem. Jag är trött och ledsen, arg på allt och alla och tänker inte positivt för fem öre. Som det ser ut nu så är vår skidsemester helt förstörd, jag kommer inte att klara av att stå på skidor i flera timmar varje dag om 10 dagar. Jag har längtat i flera år efter att få skida i Saarieselkä igen, men hur fan ska det gå till? Jag får ju inte ens sockor på mej.

 

Jag vet att det är helt självförvållat, jag satte mej upp på hästen och föll av den helt själv. Men det ändrar inte det faktum att jag tycker synd om men själv. Jag vill helst bara sova bort dagarna, men det skall handlas och plockas, Frank skall kläs på och lyftas och det känns som att allt bara faller på min lott och jag skall bara bita ihop. Jag vill inte bita ihop. Jag vll gråta och bli frisk. Jag försöker verkligen hålla bort de värsta tankarna, tankarna om att jag kanske har det så här i flera månader eller år... Känns som att allt jag försöker jobba för bara rann ut i sanden nu. Det känns hopplöst och allt jag tar mej för går bara på skit.