Av 6 veckor ha jag nu varit sjuk 5. Det börjar naturligtvis påverka både min kropp och mitt psyke. Jag är trött och lättirriterad, uttrycker mej kort och ibland fräsigt utan direkt anledning. Jag är trött på att inte orka göra något, vårt hus känns som ett bombnedslag(trots att jag vet att det inte är vidare ostädat här, men mer ostädat än vad jag gillar), min träning är på mer än minus och vi har tappat en hel del rutiner. Men i morse så mådde jag relativt okej, att Frank sov hela natten och att jag med sov som en stock i 9 timmar var ett stort plus naturligtvis. 

 

Så jag började morgonen med att riva bort sängkläderna och kasta ut täckena på vädring. Tänkt att jag kan lika gärna storstäda sovrummet samtidigt, det är ju det lättaste rummet att städa. Det ena ledde till det andra och jag storstädade slutligen hela övrevåningen, körde några maskiner tvätt och fixade här och där. Det tog på och jag är rädd att det kommer att straffa sej men ännu ikväll känner jag mej helt okej i skick, inte friskare men inte heller sjukare.

 

Vi åkte på babysim på eftermiddagen efter en 3 veckors paus. Frank kom ihåg precis vad det handlade om och var jätteduktig både i omklädningsrummet och i poolen. Vid 17.30 åkte C med sin pappa till Eckerö för att åka iväg till Sverige för att titta på en traktor. Ikväll har vi fixat lite saker på tumis jag och Frank och han har varit så lugn och härlig att umgås med! Han somnade direkt vid nattningen och jag känner mej bara så lugn i kroppen. 

 

Jag gick in med inställningen att idag blir en bra dag och jag skall vara tacksam för de små sakerna. Och jag tror faktiskt att det påverkade hur dagen blev. Jag må vara sjuk , men jag är drabbad av en envis influensa, inte av cancer, parkinson eller något annat hemskt. Jag saknar rutinerna, men dom finns ju där, inte spelar det egentligen någon roll om vi städar på torsdag istället för på fredag. Jag var rädd för en jobbig kväll med Frank, att jag skulle vara helt slut och han med men det gick hur bra som helst och min sambo är faktiskt bara borta en natt. Det finns de som lever ensamma eller i hemska förhållanden, jag har ett fantastiskt familjeliv! Jag saknar träningen och orken, men gymmet finns kvar om en vecka eller två och so what om jag int springer halvmaran i maj. Det finns de som är för sjuka för att ens kunna gå själv på toaletten. Ibland behöver man lägga saker i ett pespektiv, inte alltid, vi skall inte skämmas för hur vi mår och känner, men ibland så måste vi faktiskt inse hur bra vi har det!