Under graviditeten var jag lugn, inte orolig utan levde för dagen och hade alltid en tro att bebisen mådde bra. Det enda som oroade mej, som kunde få mej att börja gråta var som helst och som ännu får mej att gråta, var att Dix inte skulle få träffa Frank.

 

Dix har en lång sjukdomshistora, han är opererad i höften, två gånger i magen, hans kastrering läkte inte och ledde till operation.. Många gånger har jag trott att jag kommer att förlora honom och för mej var det så otroligt viktigt att Dix skulle få finnas i Franks liv. Idag är Dix 9 år gammal, jag vet att han inte har många år kvar. Han har tappat mycket av sin hörsel och har dagar när han är slö. Men när jag ser Frank och Dix tillsammans, då är jag så tacksam.